Hej! Förlåt för att det var längesedan jag var inne på bloggen men nu är det dags att ta tag i det här igen. Nu när det har gått ett tag har jag en del att berätta om.
Jag har fortfarande inte vant mig vid att jag inte har korsett längre. Jag trodde att jag skulle komma över den ganska enkelt men varje gång jag cyklar hemifrån så tänker jag
“Jag har glömt min korsett jag måste vända om”
eller något som:
“Nej inte min korsett igen! Undrar om jag klarar dagen utan den?”
Sedan kommer jag på att jag inte har korsett längre och då småskrattar jag åt mig själv. Korsetten var ungefär som en väldigt klängig pojkvän i två och ett halvt år. Man ser också skillnad på mig när jag inte hade korsett men hade skolios och nu när jag har opererat mig.
Det är lite konstigt men jag tycker inte det är det minsta konstigt att jag trodde jag skulle glömma korsetten så enkelt. Jag trodde liksom inte att den hade gjort så stor inverkan på mig som den faktiskt har gjort.
Jag var inte alltid nöjd men att ha korsett men jag älskade den. Den gjorde så mycket nytta för min kropp och nu måste jag fortsätta. Jag har inte råd att titta tillbaka på de 2 ½ åren som har varit. Jag har kämpat mer än någonsin för att inte tappa hoppet.
Det jobbigaste var nog i början då den var ny och jag var tvungen att gå upp i storlekar i kläder. Jag kunde inte riktigt vad jag kunde och inte kunde göra då. Det var också jobbigt de sista tre månaderna då jag såg ljuset i tunneln. Jag hade inte klagat så mycket under de två åren men under de sista tre månaderna så klagade jag ganska mycket.
Kram, Johanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar